Suojeluskuntien kunniapäällikkö Mannerheim tarkastuskäynnillä 1922


Den 25 januari 1918 meddelade Finlands senat att de på privat intiativ grundade skyddskårerna hörde till regeringens krigsmakt.


På så sätt blev Mannerheim deras överbefälhavare, och i februari bildades överbefälhavarens kommission i Högkvarteret, till vilken hörde representanter från skyddskåren i olika landskap. Skyddskårernas verksamhet blev obestämd efter kriget, då Finlands armé omorganiserades till ordinarie här. I augusti 1918 ratificerades i alla fall författningen, enligt vilken skyddskårerna kunde användas till upprätthållande av intern ordning och som krigsmaktens reserv.

Då Mannerheim blev riksföreståndare beslöt han att ratificera skyddskårerna för att förbättra landets säkerhet. De skulle vara en reserv för armén och ett skydd för statsordningen. Statsrådet ratificerade med stadgar skyddskårernas ställning i februari 1919, och skyddskårerna fick en egen överbefälhavare.

Efter sin tid som riksföreståndare kallades Mannerheim i augusti 1919 till skyddskårernas hedersbefälhavare. År 1921, under den s.k. skyddskårskonflikten, disputerades det om skyddskårernas självständighet i förhållande till staten, Mannerheim blev erbjuden tjänsten som överbefälhavare för skyddskårerna , men hans anhängare förlorade kampen. Lauri Malmberg valdes till överbefälhavare och han hade detta uppdrag ända till år 1944.

Katselmus

I februari 1932 utbröt upproret i Mäntsälä, som fordrade att kommunisternas möjlighet till verksamhet skulle förbjudas. I upproret deltog också många skyddskårister. President P.E. Svinhufvuds beslutsamhet fick upprorsmännen att återvända till sina hem.

Vid försvarsväsendets förnyande på 1930-talet fick skyddskåristerna en allt fastare uppgift som militär utbildare av reservister. Under vinterkriget blev de en del av försvarsmakten, och på motsvarande sätt intogs också arbetarrörelsens medlemmar till skyddskåren. Misstron från 1918 trycktes ned. Skyddskårernas huvudstab blev hemmafrontens stab och skyddskårens äldre män skötte hemmafrontens försvar. Hösten 1940 fick skyddskårerna också sköta om militärdistriktens uppgifter.

Efter fortsättningskrigets slut fordrade Sovjetunionen att skyddskårerna och systerorganisationen Lotta Svärd skulle upplösas, eftersom beväpnade hemvärnstrupper skulle ha omintetgjort Sovjets önskan att förminska Finlands armé till ett minimum och då skyddskåristerna ansågs kunna hindra att Finlands statsordning ändrades i socialistisk anda. Finlands riksdag godkände 3.11.1944 utan omröstning lagen om skyddskårsorganisationens upphävande. Mannerheim ratificerade lagen som president. I sin dagorder 16.11. tackade han skyddskåristerna för det goda arbete de gjort för fosterlandet.
 

Överbefälhavare 1918 | Högkvarteret 1918 | Senaten i Vasa | Hannes Ignatius  | Martin Wetzer | Harald Hjalmarson | Ernst Linder | Gösta Theslöf | Jägarna | S:t Petersburgsfrågan | Förhållandet till Tyskland | Frihetskorset | Öst-karelen-frågan | Nylands dragonregemente | Granriset | Finlands flagga | Den svenska brigaden | Skyddskårerna | Jägarkonflikten | Heikki Kekoni | Frågan om rödgardistfångarna | Wilhelm Thesleff   | Aarne Sihvo | Rudolf Walden  |  Luftvapen | Den röda och vita terrorn | Den stora paraden 16. 5. 1918 | Ålandsfrågan | Monarkin | Mannerheims avgång

Etusivulle

LEVNADSLOPPET | SLÄKTBAKGRUNDEN | UPPVÄXTIDEN | MILITÄRKARRIÄRENFRIHETSKRIGET | RIKSFÖRESTÅNDARE 1918-1919 | I DET CIVILA | FÖRSVARSRÅDET | ÖVERBEFÄLHALVAREN 1939-1946 | REBUBLIKENS PRESIDENT 1944-1946 | PENSIONÄRSÅREN | SPECIALOMRÅDEN | SÖK