I Finlands författning formuleras, att val av Republikens president skulle utföras av 300 elektorer som väljas vid allmänna val. Första gången skulle i alla fall riksdagen välja president.
Redan våren 1919 började Högsta domstolens president K.J. Ståhlberg, som stöddes av
republikaner (framstegspartiet, agrarförbundet och socialdemokraterna) och general
Mannerheim, som stöddes av statsskickskampens kungasinnade, samlingspartiet och svenska
folkpartiet utkristallisera sig som huvudkandidater.
De s.k. skyddskårskretsarna ställde sig på Mannerheims sida, vissa jägares delegation försökte t.o.m. få Ståhlberg att avstå från sin kandidatur. Vid presidentvalet den 25 juli fick Ståhlberg 143 röster, Mannerheim 50, L.K. Relander en röst och Väinö Tanner en röst.
Ståhlbergs val ansågs av de som röstat på honom som folkväldets och finskhetens seger och en garanti för fred. Mannerheims anhängare hade svårt att svälja sin besvikelse, och Ståhlberg hade svårt att få adjutanter bland officerarna.
LEVNADSLOPPET | SLÄKTBAKGRUNDEN | UPPVÄXTIDEN | MILITÄRKARRIÄREN | FRIHETSKRIGET | RIKSFÖRESTÅNDARE 1918-1919 | I DET CIVILA | FÖRSVARSRÅDET | ÖVERBEFÄLHALVAREN 1939-1946 | REBUBLIKENS PRESIDENT 1944-1946 | PENSIONÄRSÅREN | SPECIALOMRÅDEN | SÖK